AD: En offentlig arbetsgivare ska se till att gravida medarbetare som förbjuds att arbeta pga risker i arbetsmiljön får full ersättning motsvarande sin lön, inte bara en lägre graviditetspenning från Försäkringskassan. Två kommuner dömdes att betala diskrimineringsersättning och ersättning för förlorad inkomst.
Både AD och Högsta förvaltningsdomstolen har i och med domen slagit fast att den graviditetspenning som kan erhållas från Försäkringskassan i samband med ett arbetsförbud inte är tillräcklig för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt EU:s mödraskyddsdirektiv (92/85/EEG) (”Direktivet”). Medarbetaren ska istället få ersättning som om hon hade arbetat i ordinarie omfattning.
Två gravida lärare, anställda i Burlöv respektive Varbersgs kommun, förbjöds under delar av covid-19-pandemin att arbeta i sina respektive skolor. Detta med hänvisning till den förhöjda risk för allvarlig sjukdom och prematur födsel som covid-19 medförde för gravida. Under de perioder som arbetsförbuden gällde hänvisades lärarna, i enlighet med gällande regler, till att ansöka om s k graviditetspenning från Försäkringskassan. Graviditespenningen är begränsad till sitt belopp och ersättningen som lärarna fick utbetalad var därmed lägre än deras ordinarie löner.
Lärarförbundet stämde de två kommunerna och åberopade att, enligt Direktivet, ska en gravid arbetstagare som förbjuds att arbeta på grund av risk för sin egen eller barnets säkerhet eller hälsa tillförsäkras bibehållna rättigheter enligt sitt arbetsavtal. Det är en rättighet som enskilda medborgare inom unionen kan göra gällande gentemot respektive medlemsstat. Sverige har implementerat Direktivet på fel sätt.
Tvisten i Arbetsdomstolen rörde dels frågor om vilken ersättningsnivå som en anställd garanteras genom Direktivet och vem som ansvarar för att Direktivets syfte uppfylls, dels om kommunernas åtgärder hade inneburit att de två lärarna hade utsatts för otillåten könsdiskriminering.
EU-domstolen har i tidigare mål om Direktivets tolkning (Gassmayr, C-194/08) uttalat att regeln om bibehållna rättigheter innebär att en gravid arbetstagare som förbjuds att arbeta ”har rätt till en inkomst som motsvarar hennes grundlön samt de delar av lönen eller de tillägg som hänför sig till hennes tjänsteställning”. Detta genom att de får behålla sin lön eller får annan skälig ersättning.
EU-domstolens besked, menar AD, är tydligt och innebär i det aktuella fallet att de två lärarna varit berättigade till ersättning motsvarande sin grundlön plus eventuella tjänstetillägg. Detta oavsett om ersättningen betalades som lön eller på annat sätt.
Därefter övergick AD till att pröva vems skyldighet det är att säkerställa att Direktivets syfte uppfylls. Kommunerna hävdade att den svenska lagstiftaren lagt det ansvaret på Försäkringskassan i samband med att Direktivet implementerades och att graviditetspenningen motsvarar skälig ersättning enligt Direktivet. I våras konstaterade dock Högsta Förvaltningsdomstolen i ett annat mål (HDF 2025 ref 18) att den svenska graviditetspenningen är otillräcklig. HDF fann samtidigt att det inte är Försäkringskassans (socialförsäkringsssystemets) ansvar att tillse att gravida anställda får full kompensation. Direktivet är ett arbetsrättsligt direktiv som primärt är riktat mot arbetsgivarna betonade HDF. Det är alltså först och främst arbetsgivarna som ska vidta åtgärder för att säkerställa att en gravid medarbetare inte utsätts för risker att skadas och – som en yttersta åtgärd – förbjuda henne från att arbeta, dock med bibehållen lön.
Arbetsdomstolen finner i sin prövning att hos en offentlig arbetsgivare har Direktivet s k direkt effekt. En kommun ska alltså tillse att Direktivets syfte uppnås ÄVEN om den svenska lagstiftaren tänkte sig att ersättningen till gravida skulle regleras av Försäkringskassan i första hand. Enligt AD ligger det närmast till hands att kommunerna fortsätter att betala lön trots arbetsförbud. I det här fallet där graviditetspeng hade betalats ut ålades dock kommunerna att betala mellanskillnaden mellan lärarnas löner och den ersättning som de fått från Försäkringskassan.
Genom att inte säkerställa lärarnas rätt till inkomst hade kommunerna också missgynnat de anställda i strid med diskrimineringslagen. Givet hur Direktivet implementerats i svensk rätt ansågs dock kommunerna i viss mening ha agerat i god tro och skadeståndet jämkades till 40 000 kr per anställd.
Domen (nr 57/2025), som meddelades den 20 augusti 2025, finns att läsa på Arbetsdomstolens hemsida https://www.arbetsdomstolen.se/sv/meddelade-domar/2025/2025-08-20-ad-2025-nr-57/