AD: När biståndshandläggaren, mot sin vilja, tilldelades andra typer av ärenden efter sin föräldraledighet blev hon missgynnad i strid med föräldraledighetslagen. Detta eftersom hennes tidigare arbetsuppgifter fanns kvar hos arbetsgivaren och sköttes av hennes kollegor.
Mitt under sommaren har Arbetsdomstolen meddelat en dom som kan få betydande praktiska konsekvenser för arbetsgivare som har att planera för en anställds återgång i arbete efter föräldraledighet. I domen ger AD uttryck för att den anställde har rätt att återfå sina tidigare uppgifter om det inte är omöjligt, t ex för att arbetsuppgifterna inte längre finns kvar.
Målet avsåg påstått otillåtet missgynnande av en anställd i strid med föräldraledighetslagen. Enligt 16 § föräldraledighetslagen får en arbetstagare inte missgynnas av arbetsgivaren när denne leder och fördelar arbetet av skäl som har samband med att den anställde utnyttjat sin rätt till föräldraledighet. Förbudet gäller dock inte om olika villkor eller behandling är en s k nödvändig följd av ledigheten. Det underliggande EU-direktivet ger en arbetstagare rätt att efter föräldraledighet återgå till sitt arbete eller till en likvärdig tjänst på villkor som inte är mindre förmånliga än de tidigare.
Vid socialkontoret i Emmaboda arbetade fem biståndshandläggare med olika ärenden om stöd och service enligt socialtjänstlagen och lagen om om stöd och service till funktionshindrade (LSS). Verksamheten hade vid flera tillfällen organiserats om och det hade varit viss personalomsättning. En av biståndshandläggarna hade, innan hon gick på två föräldraledigheter i rad, handlagt äldreomsorgsärenden. När hon ca 4 år senare under 2024 kom tillbaka från sin föräldraledighet fanns det tre personer vid enheten som arbetade med äldreomsorgsärenden och hon blev istället tilldelad ärenden som avsåg stöd enligt LSS och socialpsykiatriärenden. Hennes lön och övriga villkor var oförändrade.
Diskrimineringsombudsmannen väckte talan mot kommunen och yrkade på skadestånd till handläggaren. Enligt DO skulle kommunen ha sett till att kvinnan fick tillbaka sitt tidigare arbete som handläggare av äldreomsorgsärenden, eftersom hennes tidigare befattning och arbetsuppgifter fanns kvar på socialkontoret. Det var därmed inte omöjligt att låta henne få tillbaka sin befattning och inte heller nödvändigt i lagens mening att hon flyttades till andra sorters ärenden.
Kommunen å sin sida menade att handläggaren hade fått återgå till sitt tidigare arbete som biståndshandläggare eller i vart fall till ett likvärdigt arbete. Det finns, menade kommunen, inte något krav på att arbetet ska vara likvärdigt just utifrån den anställdes egna preferenser, vad hon föredrog för typer av ärenden. I andra hand argumenterade kommunen för att förändringen i arbetsuppgifter var nödvändig då det fanns en vakant tjänst som LSS-handläggare vid tidpunkten för hennes återgång i arbete. Det hade dessutom, menade kommunen, varit uppenbart omotiverat, dåligt utifrån brukarnas intresse av kontinuitet och ineffektivt att omfördela arbete från de tre handläggare som under åren hon varit ledig tagit över och skött hennes arbete med äldreomsorgsärenden.
Arbetsdomstolen biföll DO:s talan. Enligt AD utgjorde de två olika typerna av ärenden olika arbetsuppgifter och att biståndshandläggarna blev med tiden specialiserade på sin ärendekategori. Därmed ansågs LSS-/psykiatriärenden vara för handläggaren nya arbetsuppgifter. Enligt AD var det också utrett att hon hellre ville ha kvar sina gamla arbetsuppgifter och att arbetsgivaren varit medveten om det. Handläggaren hade därmed blivit missgynnad när arbetsgivaren gav henne en annan ärendekategori. Missgynnandet hade ett samband med att kvinnan varit föräldraledig.
Därefter prövade AD om missgynnandet varit nödvändigt och därmed ändå tillåtet. Enligt AD stod det dock klart att beslutet att tilldela biståndshandläggaren andra kategorier av ärenden inte var en nödvändig följd av föräldraledigheten, eftersom de tidigare arbetsuppgifterna fanns kvar. Att låta henne återgå till äldreomsorgsärendena, och låta någon av kollegorna lära sig att handlägga LSS-ärenden, kunde inte ses som orättvist eller uppenbart omotiverat.
Kommunen ålades att betala 50 000 kronor i skadestånd till kvinnan.
Domen (nr 53/2025), som meddelades den 23 juli 2025, finns att läsa på Arbetsdomstolens hemsida https://www.arbetsdomstolen.se/sv/meddelade-domar/2025/2025-07-23-ad-2025-nr-53/