EU-domstolen: Arbetstagare med ett funktionshindrat barn får inte diskrimineras.  

Diskriminering pga funktionsnedsättning är förbjudet enligt FN-konventionen, EU:s s k likabehandlingsdirektiv (2000/78/EG) och den svenska diskrimineringslagen. Direktivet föreskriver att för personer med funktionshinder ska, om behov föreligger, rimliga anpassningsåtgärder vidtas för att göra det möjligt för dem att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet. Denna skyldighet gäller såvida sådana anpassningsåtgärder inte skulle medföra en oproportionerlig börda för arbetsgivaren.

Enligt ett nytt avgörande från EU-domstolen kan en anställd, som inte själv har något funktionshinder men som vårdar ett barn med funktionsnedsättning, utsättas för otillåten indirekt diskriminering på den grunden. Redan 2008 fastställde EU-domstolen att det skyddet gäller för närstående i fråga om direkt diskriminering pga funktionshinder (C-303/06 Coleman).

Bakgrunden till tvisten var följande. En italiensk kvinna anställd vid tunnelbanan i Rom hade en son med en allvarlig funktionsnedsättning och stort omvårdnadsbehov. För att kunna ta hand om sonen bad hon flera gånger sin arbetsgivare att få en tjänst med fasta arbetstider. Hon fick viss hjälp av arbetsgivaren men endast tillfälliga lösningar. Hon stämde då sin arbetsgivare inför italiensk domstol och gjorde gällande att arbetsgivarens beslut att inte bevilja henne en permanent anpassning av arbetsvillkoren innebar otillåten diskriminering.

Den italienska domstolen vände sig till EU-domstolen med flera tolkningsfrågor, bland annat om en anställd, som vårdar ett underårigt barn med funktionshinder kan åberopa det skydd mot indirekt diskriminering pga funktionshinder som personen med funktionshinder själv åtnjutit om denne varit arbetstagare. Domstolen ombads även ge besked om rätten till anpassade arbetsvillkor gäller för nämnda ”anhörigvårdgivare”.

EU-domstolen konstaterade bland annat att om likabehandlingsdirektivet endast var tillämpligt för personer som själva har ett funktionshinder så skulle det förlora en stor del av sin ändamålsenliga verkan. Domstolen konstaterade  att syftet med direktivet är att bekämpa alla former av direkt och indirekt diskriminering i arbetslivet pga funktionshinder samt att tidigare rättspraxis visar att reglerna skyddar både personer med funktionshinder och personer i deras närhet.

EU-domstolen besked till den italienska domstolen blev att likabehandlingsdirektivet ska tolkas så att

• förbudet mot indirekt diskriminering pga funktionshinder gäller för en anställd som inte själv har ett funktionshinder, men som utsätts för sådan diskriminering pga att han eller hon har ett barn med funktionshinder som denne genom sin omsorg ger den huvudsakliga delen av den vård som barnet behöver pga sitt hälsotillstånd; och
• en arbetsgivare är skyldig att vidta rimliga anpassningsåtgärder för en sådan arbetstagare som avses ovan så att denne kan delta i arbetslivet. Men, konstaterar domstolen, arbetsgivaren är inte skyldig att vidta åtgärder som skulle leda till en oproportionerlig börda för arbetsgivaren.

Exempel på anpassningar av arbetsförhållandena kan, enligt EU-domstolen, vara en minskning av arbetstiden eller en ändrad tjänsteplacering.

Domen meddelades den 11 september 2025 i mål C-38/24 (Bervidi).